Muhammedanbönen del ett

BÖNEHANDBOK
En instruktion till as-salât – den föreskrivna bönen i islam

Förord
Syftet med föreliggande publikation är att ge en lättförståelig introduktion till den obligatoriska bönen i islam. Bönen utgör en central del av islamisk religionsutövning och är en daglig plikt för muslimen. Det är därför mycket viktigt att han eller hon så snart som möjligt lär sig att utföra den. Den islamiska bönen förrättas enligt ett visst mönster och enligt vissa föreskrifter. Ramarna för dessa hämtas ur Koranen och ur profetens sunnah, dvs. de källor om vad profeten Muhammad – över honom vare Guds frid och välsignelser – sade och gjorde som vi har tillgång till. Med hjälp av dessa har muslimska lärde utformat regler för vad i bönen som är obligatoriskt, vad som är tillåtet men inte obligatoriskt, samt vad som inte är tillåtet. Med tiden har också olika traditioner och skolor utvecklats. Det betyder att det inom vissa ramar förekommer variationer på formerna för böneförrättandet, något som den praktiserande muslimen mycket snabbt upptäcker.
För fördjupad kunskap om detta hänvisas till andra källor.
Det är inte svårt att lära sig att förrätta bönen men eftersom det som sägs ska sägas på arabiska är det nödvändigt att känna till hur de arabiska bokstäverna ska uttalas. Önskvärt är naturligtvis också att så snabbt som möjligt lära sig att förstå det som framsägs. Det bästa är att öva bönen tillsammans med någon på området kompetent person, men i slutet av boken finns också en snabbkurs i det som med avseende på språket är nödvändigt för att kunna utföra en giltig bön. Här finns också en lista som förklarar ett antal islamiska termer som är relaterade till bönen.
De translittereringar från arabiska som återfinns i texten är utformade så att läsaren lätt ska kunna
lära sig att uttala på ett korrekt sätt. Det innebär att de inte alltid följer translittereringsregler eller
arabiskans grammatiska regler.
De stycken som är hämtade ur Koranen följer den andra reviderade upplagan av Muhammad
Knut Bernströms svenska tolkning Koranens budskap. Övriga citat är översatta av författarna från engelska och/eller arabiska.

Inledning
Den obligatoriska bönens ställning i islam
Den obligatoriska bönen (as-salât) är en av islams fem pelare och det kanske mest kända uttrycket
för islam. I Koranen säger Gud:
Bönen är alla troendes plikt, knuten till bestämda tider. (Koranen, 4:103)
Bönen är således en plikt för varje muslim och ett uttryck för lydnad mot Gud. De dagliga
bönerna hjälper människan att ständigt minnas Gud och gör religionsutövningen till en integrerad del av muslimens vardag. Den obligatoriska bönen hjälper på så sätt människan att låta också sin världsliga verksamhet präglas av en religiös medvetenhet. Bönen uttrycker därtill den bedjandes tacksamhet mot sin Skapare och är ett sätt för honom eller henne att närma sig Gud. Sist men inte minst är bönen ett sätt att dyrka Gud. Gud säger:
Jag är Gud. Ingen gudom finns utom Jag. Dyrka Mig därför och förrätta bönen för
att minnas Mig. (Koranen, 20:14)
Det är således av yttersta vikt att bönen förrättas. Profeten Muhammad – över honom vare Guds
frid och välsignelser – har sagt:
Mellan människan och avgudadyrkan och otro ligger försummelse av bönen. (Sahih
Muslim, 1:147)
Vem är skyldig att förrätta bönen?
Varje könsmogen och mentalt frisk muslim är skyldig att förrätta de obligatoriska bönerna.
Undantag görs för kvinnan som har blödningar som beror på menstruation eller barnafödande i vilka fall bönen inte är tillåten för henne. Barn bör undervisas i bönen och uppmuntras att förrätta den även om den blir en skyldighet för dem först då de är könsmogna.
Bönens villkor
För att en giltig bön ska kunna genomföras måste den bedjande uppfylla följande villkor.
• Att vara muslim.
• Att vara vid sina sinnens fulla bruk. Den bedjande måste vara mentalt frisk, opåverkad av
rusframkallande medel samt vid normalt medvetande.
• Att veta att tiden för bönen har infallit. Tiderna för de obligatoriska dagliga bönerna
återfinns i avsnittet ”De obligatoriska bönerna” nedan.
• Att vara ren i rituell mening. En muslim eftersträvar ständigt fysisk såväl som moralisk och
andlig renhet i största möjliga utsträckning. Rituell renhet nås genom den tvagning som
beskrivs i detalj i nästa avsnitt.
• Att vara rätt klädd. Det avgörande härvid är att den bedjandes ‘awrah är täckt. Mannens
‘awrah utgörs av området mellan naveln och knäna, vilka normalt också räknas in som delar
av densamma. Vid böneförrättande bör också mannens axlar vara täckta. Kvinnans ‘awrah
utgörs av hela kroppen utom ansikte och händer. Det är önskvärt att den bedjandes kläder
inte är för åtsittande eller för genomskinliga och att de är de bästa som den bedjande för
stunden kan uppbringa.
• Att vara vänd mot qiblah, dvs. mot Mecka. Är den bedjande osäker på rätt riktning bör
någon på området kunnig person tillfrågas. Finns ingen sådan att tillgå måste den bedjande
efter bästa förmåga själv avgöra rätt riktning. Bönen är giltig även om det i efterhand skulle
visa sig att den bedjande var felvänd.
• Att ha rätt avsikt med bönen. Bönen utförs för Guds skull. Den bedjande måste därför
koncentrera sig på detta och vara ytterst vaksam för att undvika att hysa andra avsikter. Det är till exempel lätt hänt att bönen förrättas i syfte att visa den bedjandes fromhet inför andra,
eller att den förrättas mekaniskt och rutinmässigt medan den bedjandes tankar är upptagna på annat håll. Att ha rätt avsikt med bönen innebär också att den bedjande innan bönen inleds, för sig själv i tanken klargör vilken bön det är som ska förrättas.
Tvagningen
Genom den rituella tvagningen (wudû) når den bedjande den renhet som krävs för att bönen ska vara giltig. Gud säger: Troende! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna och stryk med de våta händerna över huvudet och två fötterna upp till fotknölarna. Och om ni befinner er i ett tillstånd av stor rituell orenhet, skall ni rena
er genom att skölja hela kroppen. (Koranen, 5:6)
Profeten – över honom vare Guds frid och välsignelser – sade: Inte från någon av er kommer en bön förrättad i ett orent tillstånd att godtas, utan tvagningen måste fullgöras. (Sahih Muslim, 2:435)
Därtill bör den bedjandes kropp och kläder liksom den plats där bönen förrättas vara rena från orenheter i rituell mening. Orent i denna förståelse är döda djur (som inte har slaktats på rätt sätt), ymnigt flödande blod,1 griskött, hundsaliv, kräkningar, urin, avföring samt sekret från könsorganen. Det orena bör sköljas bort med vatten. Sädesvätska är inte oren men bör ändå tvättas eller skrapas bort.
Tvagningens utförande
Vissa moment i tvagningen är obligatoriska, och om de inte utförs uppnår den bedjande inte den renhet som krävs för att en giltig bön ska kunna förrättas. Andra moment är sunnah,2 dvs. det är rekommenderat men inte obligatoriskt att utföra dem som en del av tvagningen.
Tvagningens obligatoriska moment är:
1. Att ha rätt avsikt. Den bedjande måste ha för avsikt att utföra tvagningen och följa Guds
befallning om att den måste utföras. Avsikten behöver inte formuleras i ord men den måste
finnas i den bedjandes hjärta och tanke.
2. Att tvätta ansiktet. Ansiktet är det som innesluts av hårfästet, hakspetsen och de båda öronen.
3. Att tvätta händerna och armarna upp till och med armbågarna.
4. Att stryka över huvudet med den ena eller bägge de våta händerna. Det räcker inte att lägga
en hand på huvudet eller bara använda ett finger.
5. Att tvätta fötterna upp till och med anklarna.
6. Att utföra momenten i nämnda ordning.
All delar av de områden på kroppen som nämnts måste blötas och tvagas. Tvagningen måste
göras med rinnande vatten. Det räcker alltså inte att sänka ner kroppsdelarna i vatten, men det går däremot bra att med händerna ta vatten ur en behållare eller ett vattendrag och tvaga sig med.
Vattnet betraktas som rent så länge inte någon av de orenheter som nämnts ovan har förändrat dess färg, lukt eller smak.
Tvagningens sunnah-moment är:
1. Att innan tvagningen utförs säga bismillâh ir-rahmân ir-rahîm (I Guds, den Nåderikes, den
Barmhärtiges namn).
1 Blod från t.ex. näsblod och utslag eller sår på den egna kroppen betraktas inte som orent och upphäver inte ett rituellt rent tillstånd.
2 De är rekommenderade att utföra som en del av tvagningen eftersom det finns belagt att profeten – över honom vare Guds frid och välsignelser – har utfört dem, men de är inte obligatoriska eftersom det inte finns belagt att han alltid utförde dem eller att han tillrättavisade någon som inte utförde dem.
2. Att göra rent tänderna.
3. Att tvätta händerna tre gånger.
4. Att skölja munnen tre gånger.
5. Att tre gånger dra in vatten i näsborrarna och fräsa ut det efter varje gång.
Dessa fem moment utförs normalt före den obligatoriska tvättningen av ansiktet.
6. Att tvätta öronen med pekfinger och tumme. Görs normalt efter den obligatoriska
strykningen över huvudet.
7. Att upprepa var och en av de obligatoriska tvättningarna tre gånger efter varandra.
8. Att börja varje tvättning med höger del.
9. Att utföra hela tvagningen utan uppehåll och utan att göra någonting mellan de olika
momenten som inte har med tvagningen att göra.
10. Att vara sparsam med vattnet. Att till exempel upprepa varje moment mer än tre gånger
betraktas som onödigt slöseri.
Vad upphäver den rituella renheten?
Följande försätter människan i det mindre tillståndet av rituell orenhet:
• Utsöndringar från penis, vagina och anus, dvs. urin, avföring, sekret och luft. Kräkningar
upphäver däremot inte den rituella renheten.
• Beröring av könsorganen med handen hud mot hud. Övrig beröring och närhet mellan man
och hustru upphäver däremot inte den rituella renheten.
• Sömn.
• Medvetslöshet.
Genom att utföra wudû återfås rituell renhet.
Följande försätter människan i det större tillståndet av rituell orenhet:
• Mannens penis penetrerar kvinnans slida.
• Sädesavgång och orgasm.
• Menstruation. Den rituella orenheten består tills blödningarna har upphört.
• De blödningar som inträder efter barnafödsel. Blödningar som inte har med menstruation
eller barnafödande att göra förorsakar däremot inte det större rituellt orena tillståndet.
Genom att utföra den fullständiga tvagningen ghusl återfås rituell renhet.
Den fullständiga tvagningen (ghusl)
Ghusl innebär att hela kroppen tvättas med vatten. Obligatoriskt är att den tvagande för sig själv i
hjärta och tanke formulerar sin avsikt med tvagningen, samt att vatten når all hud. Sunnah är att
utföra ghusl enligt följande ordning:
1. Tvätta händerna tre gånger.
2. Tvätta könsorganet.
3. Gör wudû.
4. Gnid in vatten i håret tre gånger så att det når ner till huden på huvudet. Flätat hår behöver
inte lösas upp under förutsättning att vatten når all hud.
5. Blöt och tvätta resten av kroppen genom att först ta höger sida och sedan vänster.
Ghusl är obligatoriskt under följande omständigheter:
• Då mannens penis har penetrerat kvinnans slida och vid sädesavgång och orgasm. Annan
beröring och närhet nödvändiggör däremot inte ghusl.
• Vid menstruation. Vid blödningar från underlivet befinner sig kvinnan i ett tillstånd av rituell orenhet, och måste efter varje menstruationsperiod genomföra ghusl för att åter uppnå rituell renhet. Detsamma gäller för de blödningar som inträder efter barnafödsel.
• Vid dödsfall. Då en muslim avlider måste hans eller hennes kropp tvättas.
Ghusl är sunnah vid bl.a. följande tillfällen:
• Före fredagsbönen. Detta är synnerligen påbjudet och bör göras om möjlighet finns.
• Före ‘id-bönerna.
• Före inträde i Mecka.
Den torra tvagningen (tayammum)
Tayammum ersätter under vissa omständigheter wudû och ghusl och ger då samma rituella renhet som dessa. Vid tayammum stryker den tvagande händerna över markens stoft och sedan över ansiktet och händerna upp till handlederna. Stoft inbegriper i stort sett allt som naturligt täcker jordens yta såsom jord, sand, grus, sten etc. Tayammum ersätter vattentvagningen under följande förutsättningar:
• Då inget vatten finns tillgängligt eller då det som finns är otillräckligt för att utföra
vattentvagningen.
• Då den tvagande är skadad eller sjuk och har goda skäl att tro att vatten kommer att förvärra
skadan eller sjukdomen.
• Då den tvagande på grund av fruktan för sitt liv, sin familj, sin egendom eller att bli utsatt för anklagelser inte vill hämta vatten som finns tillgängligt.
• Då den tvagande saknar lämpliga medel för att kunna använda tillgängligt vatten.
• Då tillgängligt vatten måste sparas för att uppfylla andra nödvändiga behov såsom att släcka
törst, laga mat etc.
• Då den tvagande fruktar att tiden för bönen hinner passera innan han eller hon hinner ordna
med vatten.
Då vatten åter finns tillgängligt upphör den rituella renheten och beroende på vilket tillstånd den tvagande befann sig i innan tayammum utfördes måste antingen wudû eller ghusl åter utföras för att uppnå den rituella renheten igen.
De obligatoriska bönerna
Bönen förrättas genom att den bedjande utför ett antal rak‘at. En rak‘at är en sekvens som består
av bestämda rörelser och lovprisningar samt recitation ur Koranen. De obligatoriska bönerna är
fem till antalet:
• Gryningsbönen (fajr). Fajr börjar då det första gryningsljuset syns och slutar då solen börjar
gå upp över horisonten. Fajr består av två rak‘at och bör förrättas så tidigt som möjligt.
• Middagsbönen (zuhr). Zuhr börjar då solen har passerat sin högsta punkt på himlen och
slutar då ett föremåls skugga är lika lång som föremålet självt. Zuhr består av fyra rak‘at och
bör förrättas så tidigt som möjligt såvida det inte är mycket hett, då man istället kan vänta tills det blivit svalare (naturligtvis inom ramen för den tillåtna tiden).
• Eftermiddagsbönen (‘asr). ‘Asr börjar vid den tid på eftermiddagen då ett föremåls skugga
är lika lång som föremålet självt och slutar då solen har försvunnit nedanför horisonten. ‘Asr
består av fyra rak‘at och bör förrättas så tidigt som möjligt.
• Skymningsbönen (maghrib). Maghrib börjar då solen har försvunnit nedanför horisonten
och slutar då det röda skymningsljuset inte syns längre. Maghrib består av tre rak‘at och bör
förrättas snarast möjligt efter att tiden har infallit.
• Kvällsbönen (‘isha). ‘Isha börjar då det röda skymningsljuset inte syns längre och slutar strax innan det första gryningsljuset syns. ‘Isha består av fyra rak‘at och kan med fördel skjutas fram så långt som till halva tiden fram till gryningen, men kan av praktiska skäl (dvs. sömnbehov)
också förrättas tidigt.
Bönens utförande
Genomgången i detta avsnitt syftar till att läsaren snabbt ska kunna lära sig att genomföra en
giltig bön. I de därpå följande kapitlen förtydligas och förklaras de olika momenten mer ingående.
Läsaren påminns åter om att det inom ramen för en giltig bön finns utrymme för vissa variationer i utförandet. För mer kunskap om detta hänvisas till profetens sunnah och de olika rättsskolorna.
Då bönen förrättas enskilt, dvs. av en person, är det tillåtet att utsäga de ord som ska sägas i
tysthet. Det är dock inte tillåtet att endast tänka dem, utan läpparna måste formulera orden så att den bedjande själv kan uppfatta dem. Fler detaljer om detta återfinns i avsnittet ”Det
gemensamma böneförrättandet”.
Påpekas bör också att så länge en innerlig och uppriktig vilja och intention finns är bönen under en inlärningsperiod giltig även om inte alla obligatoriska moment genomförs på rätt sätt. Likväl är det mycket viktigt att snarast möjligt lära sig att genomföra bönen på ett korrekt sätt.
Låt oss nu gå över till att praktiskt genomföra en bön. Du har uppfyllt villkoren för bönen och
står med raka ben vänd mot qiblah. Om du av någon anledning är fysiskt oförmögen till vissa
rörelser utför du dem efter bästa förmåga, stående, sittande eller liggande.
1. Bönen inleds med takbîrat al-ihram. Takbîrat al-ihram innebär att du säger Allâhu akbar (Gud är större) samtidigt som du med handflatorna riktade framåt och fingrarna något isär höjer händerna upp i nivå med axlarna eller öronen. Blicken ska vara riktad mot den punkt där din panna kommer att vidröra marken vid prostrationen. Det går också bra att sluta ögonen men det är att föredra att ha dem öppna såvida det inte avsevärt stör koncentrationen.
2. Lägg vänster hand på bröstet eller mellan bröstet och magen eller precis nedanför naveln, och grip sedan lätt med höger hand om vänster handled. Detta bör ske i en enda rörelse.
3. Det är vanligt att i den inledande rak‘at lovprisa Gud innan Koranen reciteras. Bönen är dock inte ogiltig om det inte görs. Se avsnittet ”Bönens rekommenderade delar (sunnah)” nedan för exempel på sådana lovprisningar.
4. Det är rekommenderat att i den första rak‘at innan Koranen reciteras söka skydd hos Gud
med orden a‘ûdhu billâhi min ash-shaytân ir-rajîm (Jag söker skydd hos Gud från Satan, den
utstötte). Bönen är dock inte ogiltig om det inte görs.
5. Recitera al-Fâtiha, Koranens första sura.
1. bismillâh ir-rahmân ir-rahîm I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges
namn
2. al-hamdulillâhi rabbil-‘âlamîn Lov och pris tillkommer Gud, världarnas
Herre,
3. ar-rahmân ir-rahîm den Nåderike, den Barmhärtige,
4. mâliki yaumid-dîn som allsmäktig råder över Domens dag!
5. iyyâka na‘budu wa iyyâka nasta‘în Dig tillber vi, Dig anropar vi om hjälp.
6. ihdinas-sirât al-mustaqîm Led oss på den raka vägen –
7. sirât alladhîna an‘amta ‘alaihim den väg de vandrat som Du har välsignat
ghayrilmaghdûbi ‘alaihim walad-dâllîn med dina gåvor, inte de som har drabbats
av Din vrede och inte de som har gått vilse!
6. Säg âmîn.
7. Det är brukligt att under de två första rak‘at läsa ytterligare någon sura eller några verser ur
Koranen efter al-Fâtiha. Bönen är dock inte ogiltig om det inte görs.
8. Gör takbîr (dvs. säg Allâhu akbar) och lyft händerna på det sätt som beskrivits i punkt 1. Gör rukû’ genom att böja dig framåt och placera handflatorna på knäna. Ryggen ska vara rak och ben och armar ska vara sträckta. Blicken ska fortfarande vara riktad mot den punkt där
pannan kommer att vidröra marken vid nedfallandet.
9. Säg subhâna rabbiyal-‘azîm (upphöjd vare min Herre, den Allsmäktige) tre gånger tills din kropp och ditt sinne präglas av stillhet och ro.
10. Res dig till upprättstående, säg sami‘allâhu liman hamidah (Gud lyssnar till den som lovprisar Honom) samtidigt som du lyfter händerna på beskrivet sätt och sedan låter dem falla utmed sidorna. Säg sedan rabbanâ wa lakal-hamd (vår Herre, Dig tillkommer all lov och pris).
11. Gör takbîr och gå ned i sujûd (nedfallandet). Sujûd innebär att panna, näsa, handflator, knän och tår samtidigt ska vara i marken. Handflatorna bör placeras i jämnhöjd med axlarna eller öronen en bit ifrån, och fingrarna hållas ihop riktade mot qiblah. Armbågar och underarmar bör hållas en bit ut från kroppen och inte vidröra marken. Hälarna bör hållas ihop och tårna riktas mot qiblah.
12. Säg subhâna rabbiyal-a‘lâ (upphöjd vare min Herre, den Högste) tre gånger tills din kropp och ditt sinne präglas av stillhet och ro.
13. Lyft huvud och överkropp och gör samtidigt takbîr. Sträck ut din vänstra fot och sitt på den.
Den högra fotens häl hålles fortsatt upprätt med tårna pekande mot qiblah. Händerna vilar
utsträckta på låren nära knäna.
13
11. Gör takbîr och gå ned i sujûd (nedfallandet). Sujûd innebär att panna, näsa, handflator, knän
och tår samtidigt ska vara i marken. Handflatorna bör placeras i jämnhöjd med axlarna eller
öronen en bit ifrån, och fingrarna hållas ihop riktade mot qiblah. Armbågar och underarmar
bör hållas en bit ut från kroppen och inte vidröra marken. Hälarna bör hållas ihop och tårna
riktas mot qiblah.
12. Säg subhâna rabbiyal-a‘lâ (upphöjd vare min Herre, den Högste) tre gånger tills din kropp och
ditt sinne präglas av stillhet och ro.
13. Lyft huvud och överkropp och gör samtidigt takbîr. Sträck ut din vänstra fot och sitt på den.
Den högra fotens häl hålles fortsatt upprätt med tårna pekande mot qiblah. Händerna vilar
utsträckta på låren nära knäna.
14. Säg rabbighfirlî, rabbighfirlî (Herre förlåt mig, Herre förlåt mig), eller allahummaghfirlî warhamnî wajburnî warfa‘nî wahdinî w‘âfinî warzuknî (Gud, förlåt mig, var barmärtig mot mig, stärk mig, upphöj mig, vägled mig, ge mig nåd, stöd mig).
15. Gå ner i sujûd enligt punkterna 11 och 12.
16. Upprepa punkt 13 och sitt still ett ögonblick.
17. Res dig till upprättstående och upprepa punkt 2.
18. Genomför den andra rak‘at genom att upprepa punkterna 5-15.
19. Lyft huvud och överkropp och gör samtidigt takbîr. Sträck ut din vänstra fot och sitt på den.
Den högra fotens häl hålles fortsatt upprätt med tårna pekande mot qiblah. Låt vänster hand
vila utsträckt på vänster lår nära knäet. Lägg höger handflata på höger lår, knyt handen löst,
sträck ut pekfingret och vila tummens och långfingrets toppar mot varandra. Vila blicken mot
det utsträckta pekfingret.
20. Genomför den första tashahud genom att säga: attahiyyâtul-mubârakâtus-salawâtut-tayyibâtu lillâh, as-salâmu ‘alaika ayyuhan-nabiyyu wa rahmatullâhi wa barakâtu, as-salâmu ‘alaina wa ‘alâ ‘ibâdillâhis-sâlihîn, ashhadu an lâ ilâha illallâh, wa ashhadu anna
muhammad rasûlullâh (All dyrkan, alla välsignade ord, alla böner och alla rena ord tillkommer Gud. Frid vare med dig, o Profet, och Guds nåd och välsignelser. Må frid vara över oss och över Guds rättskaffens tjänare. Jag vittnar om att det inte finns något som är värt att dyrka utom Gud och jag vittnar om att Muhammad är Guds Sändebud).
Vid förrättande av gryningsbönen (fajr) går du vidare till punkterna 26 och 27 och avslutar
bönen. Annars fortsätter du till punkt 21.
21. Res dig till upprättstående, gör samtidigt takbîr och upprepa punkt 2.
22. Genomför den tredje rak‘at genom att upprepa punkterna 5-6 och 8-17. Vid förrättande av
skymningsbönen (maghrib) upprepar du endast punkterna 5-6 och 8-15 och går sedan vidare
till punkt 24.
23. Genomför den fjärde rak‘at genom att upprepa punkterna 5-6 och 8-15.
24. Lyft huvud och överkropp och gör samtidigt takbîr. Placera vänster fot under höger ben och sitt på vänster lår. Den högra fotens häl hålles fortsatt upprätt med tårna pekande mot qiblah. Låt vänster hand vila utsträckt på vänster lår nära knäet. Lägg höger handflata på höger lår, knyt handen, sträck ut pekfingret och vila tummens och långfingrets toppar mot varandra. Vila blicken mot det utsträckta pekfingret.
25. Genomför den andra tashahud genom att säga:
attahiyyâtul-mubârakâtus-salawâtut-tayyibâtu lillâh, as-salâmu ‘alaika ayyuhan-nabiyyu wa rahmatullâhi wa barakâtu, as-salâmu ‘alaina wa ‘alâ ‘ibâdillâhis-sâlihîn, ashhadu an lâ ilâha illallâh, wa ashhadu anna muhammad rasûlullâh (All dyrkan, alla välsignade ord, alla böner och rena ord tillkommer Gud. Frid vare med dig, o Profet, och Guds nåd och välsignelser. Må frid vara över oss och över Guds rättskaffens tjänare. Jag vittnar om att det inte finns något som är värt att dyrka utom Gud och jag vittnar om att Muhammad är Guds Sändebud).
26. Be om frid och välsignelser för profeten genom att säga: allâhumma salli ‘alâ muhammad, wa ‘alâ âli muhammad, kamâ sallaita ‘alâ ibrâhîma wa ‘alâ âli ibrâhîm, innaka hamîdummajîd, allâhumma bârik ‘alâ muhammad, wa ‘alâ âli muhammad, kamâ bârakta ‘alâ
ibrâhîma wa ‘alâ âli ibrâhîm, innaka hamîdummajîd (Gud! Välsigna Muhammad, och välsigna Muhammads familj, såsom Du välsignade Abraham och Abrahams familj, Du är i sanning Lovprisad, fylld av lysande Härlighet. Gud! Ge Din Nåd till Muhammad, och ge Din Nåd till Muhammads familj, såsom Du gav Din Nåd till Abraham och Abrahams familj, Du är i sanning Lovprisad, fylld av lysande Härlighet).
27. Avsluta bönen genom att utföra den avslutande hälsningen (taslîm): Vrid huvudet till höger och säg as-salâmu ‘alaikum wa rahmatullâh (frid och Guds nåd vare med er). Vrid sedan huvudet åt vänster och upprepa samma ord. Bönen är nu avslutad.

Bönens obligatoriska delar (fard)
Bönens obligatoriska delar är av två slag – bönens pelare (arkân) samt bönens föreskrivna delar (wâjib). Blir en av bönens pelare av någon anledning inte utförd är bönen ogiltig och måste göras om. Blir en av bönens föreskrivna delar av någon (oavsiktlig) anledning inte utförd behöver bönen inte upprepas utan det räcker att utföra sujûd as-sahw. Sujûd as-sahw är två sujûd med sittning emellan som utförs efter sista tashahud och före eller efter taslîm.
För den som är fysiskt oförmögen att utföra vissa rörelser gäller naturligtvis inte detta utan han eller hon utför rörelserna efter bästa förmåga, stående, sittande eller liggande.
Bönens pelare (arkân) är:
1. Att stå upp.
2. Att utföra takbîrat al-ihram.
3. Att läsa al-Fâtiha i varje rak‘at.
4. Att utföra rukû’.
5. Att resa sig till upprättstående efter rukû’.
6. Att göra sujûd.
7. Att resa sig till upprättstående efter sujûd.
8. Att sitta mellan de två sujûd.
9. Att sitta under den avslutande tashahud.
10. Att utföra den avslutande tashahud.
11. Att be om frid och välsignelser för profeten.
12. Att utföra den avslutanden hälsningen (taslîm).
13. Att utföra bönens pelare på rätt sätt och i rätt ordning.
14. Att utföra bönens pelare i ett tillstånd av lugn fridfullhet och harmoni.
Bönens föreskrivna delar (wâjib) är:
1. Att utföra takbîr (förutom takbîrat ul-ihram som tillhör arkân). Takbîr innebär att säga Allâhu Akbar.
2. Att säga sami‘allâhu liman hamidah då man reser sig från rukû’.
3. Att säga rabbanâ wa lakalhamd eller en liknande bön då man står upprätt efter rukû’.
4. Att lovprisa Gud under rukû’.
5. Att lovprisa Gud under sujûd.
6. Att be om Guds förlåtelse vid sittningen mellan de två sujûd.
7. Att sitta under den första tashahud.
8. Att utföra den första tashahud.
Bönens rekommenderade delar (sunnah)
Bönens sunnah är sådana handlingar som är tillåtna eller rekommenderade att utföra under bönen, men som om de inte utförs inte gör bönen ogiltig eller nödvändiggör sujûd as-sahw. Nedan följer några av de vanligaste.
• Att lägga vänster hand på bröstet eller mellan bröstet och magen eller precis nedanför naveln
och sedan lägga höger hand på vänster.
• Att i den första rak‘at lovprisa Gud innan al-Fâtiha reciteras. Det finns gott om rapporterade
sådana lovprisningar att välja på och nedan följer två exempel.
wajjahtu wajhiya lilladhî fatarassamâwâti walard, hanîfan muslimawwa mâ ana min al-mushrikîn, inna salâti wanusukî wa mahyâya wa mamâti lillâhi rabbil-‘âlamîn, lâ sharîka lahu wa bidhâlika umirtu wa ana min al-muslimîn (Jag vänder mitt ansikte mot Honom som skapade himlarna och jorden, en ren monoteist i underkastelse och jag är inte en av dem som sätter någon eller något vid Hans sida. Min bön, min dyrkan, mitt liv och min död är för Gud, världarnas Herre, som inte har någon eller något vid Sin sida. Så har jag blivit befalld och jag tillhör dem som underkastar sig). Allâhu akbar kabîrâ, walhamdulillâhi kathîrâ, wa subhânallâhi bukratawwa asîlâ (Gud är Störst, Den Störste. Ständigt prisad var Gud, upphöjd vare Gud morgon som kväll). • Att mellan lovprisningen och al-Fâtiha i den första rak‘at säga a‘ûdhu billâhi min ash-shaytân irrajîm (Jag söker skydd hos Gud från Satan, den utstötte).
• Att under bönens första två rak‘at förutom al-Fâtiha också recitera någon annan sura eller
några andra verser ur Koranen. Detta görs efter al-Fâtiha och innan rukû’. Lämpliga att lära sig i detta syfte är de tre korta sista surorna i Koranen.
Sura 112 – al-Ikhlâs (Den rena tron) bismillâh ir-rahmân ir-rahîm I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn qul huw allâhu ahad Säg: ”Han är Gud – En, allâhus-samad Gud, den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror. lam yalid wa lam yûlad Han har inte avlat och inte blivit avlad, wa lam yakullahu kufuwan ahad och ingen finns som kan liknas vid Honom.”
Sura 113 – al-Falaq (Gryningens Herre) bismillâh ir-rahmân ir-rahîm I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn qul a‘ûdhu bi rabbil-falaq Säg: ”Jag söker skydd hos gryningens
Herre, min sharri mâ khalaq mot det onda i det som Han har skapat, wa min sharri ghâsiqin idhâ waqab mot det onda i nattens tätnande mörker, wa min sharrinnaffâthâti fil‘uqad mot det onda från dem som blåser på knutar, wa min sharri hâsidin idhâ hasad och mot det onda i avunden från dem som avundas.” Sura 114 – an-Nâs (Människornas Herre) bismillâh ir-rahmân ir-rahîm I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn qul a‘ûdhu bi rabbin-nâs Säg: ”Jag söker skydd hos människornas Herre, malikin-nâs människornas Konung,
ilâhin-nâs människornas Gud, min sharrilwaswâsil-khannâs mot det onda som den förrädiske frestaren alladhî yuwaswisu fî sudûrin-nâs viskar i människornas hjärtan,
min al-jinnati wan-nâs viskar genom onda osynliga väsen och deras likar bland människorna.”
• Att säga âmîn efter al-Fâtiha.
• Att lyfta händerna då man böjer sig ner i rukû’ och då man reser sig från rukû’.
• Att under gryningsbönens, skymningsbönens och kvällsbönens två första rak‘at recitera
Koranen högt.
Handlingar och beteenden som är tillåtna under bönen
Under förutsättning att ett behov finns är följande tillåtet under bönen:
• Att gråta, sucka och jämra sig, vare sig det beror på gudsfruktan eller någon skada eller annan plåga. • Att klia sig, rätta till glasögonen etc. • Att oskadliggöra djur som skulle kunna vålla skada. Bönen blir inte ogiltig under förutsättning att den bedjande agerar snabbt och enkelt. • Att bära ett barn, som då sätts ner under rukû’ och sujûd.
• För män att säga subhânallâh (upphöjd vare Gud) och för kvinnor att klappa händerna. Detta är tillåtet för att uppmärksamma imamen (dvs. den som leder bönen) på något misstag, varna en blind, etc. • Att korrigera imamen om denne läser fel eller glömmer en vers i recitationen.
• Att lovprisa Gud då man nyser eller minns en välsignelse.
• Att hålla en kopia av Koranen och recitera ur den.
Handlingar och beteenden som bör undvikas under bönen
Följande är ogillade handlingar som visserligen inte gör bönen ogiltig, men som för säkerhets
skull bör undvikas.
• Att ordna med klädseln såvida det inte för anständighets skull eller för att täcka ‘awrah är
nödvändigt.
• Att göra andra onödiga rörelser.
• Att placera händerna på höfterna.
• Att lyfta blicken.
• Att i blickfånget ha någonting som distraherar.
• Att täcka över munnen.
• Att som man låta klädseln nå ner till marken då man står upp.
Dessutom bör man undvika:
• Att om maten är serverad förrätta bönen innan man äter.
• Att förrätta bönen om naturliga behov eller något annat trängande distraherar.
• Att förrätta bönen om man är så sömnig att man inte klarar av koncentrationen.
• Att alltid förrätta bönen på samma plats i moskén. Detta gäller inte imamen som ju har en
speciell plats.
Handlingar och beteenden som gör bönen ogiltig
Följande gör bönen ogiltig och den måste då göras om.
• Att avsiktligt äta eller dricka något under bönen.
• Att avsiktligt yttra något som inte är tillåtet under bönen.
• Att röra sig påtagligt mycket utöver de rörelser som är en del av bönen.
• Att medvetet inte uppfylla de obligatoriska villkoren eller avsiktligt utelämna någon
obligatorisk del av bönen.
• Att skratta hörbart under bönen.
• Att mer än en gång föregå imamen i något av bönens moment.
Det gemensamma böneförrättandet
Det är synnerligen påbjudet att förrätta bönen gemensamt. För att kunna förrätta en gemensam bön är det tillräckligt att två personer deltar (även om den ena är ett barn). Är enbart två personer närvarande står den ene till höger om den andre som då är imam. Är tre eller fler närvarande och minst tre är män grupperar sig deltagarna i rader bakom imamen. Är i samma situation enbart två av deltagarna män blir den ene imam och den andre står till höger om denne, medan kvinnorna grupperar sig i rader bakom.
Kvinnor och män blandar sig inte utan står i separata rader. Män står aldrig bakom kvinnor. En kvinna kan leda andra kvinnor i bön men står då i mitten i den första raden och inte framför den.
Imamen bör kontrollera att raderna ordnas raka och att deltagarna står skuldra mot skuldra och fot mot fot. Luckor i raderna fylls på bakifrån.
Vid gemensam bön utsäger imamen följande högt och det är även vid enskild bön fullt tillåtet att läsa det högt: • Allâhu akbar, dvs. takbîrat al-ihram och takbîr.
• Sami‘allâhu liman hamidah, dvs. det som sägs då man reser sig från rukû’.
• As-salâmu ‘alaikum wa rahmatullâh, dvs. den avslutande hälsningen.
• Under gryningsbönens, skymningsbönens och kvällsbönens två första rak‘at reciteras
dessutom al-Fâtiha och andra stycken ur Koranen högt.
Den som anländer till moskén eller någon annan plats där en grupp redan har påbörjat den
obligatoriska bönen bör delta i den. Den senkomne ansluter då till den bakersta raden, gör takbîr och följer sedan imamen. Har denne inte nått längre än till rukû’ anses den senkomne ha fullföljt den pågående rak‘at och behöver inte komplettera med den. Missade den senkomne någon eller några rak‘at i början deltar han eller hon inte i den avslutande hälsningen utan reser sig direkt efter denna, förrättar den eller de rak‘at som missats och avslutar som vanligt med tashahud och taslîm.
Sunnah-böner i anslutning till de obligatoriska bönerna
Att be nawâfil innebär att utöver de obligatoriska bönerna förrätta ytterligare böner enligt de
rituella regler som beskrivits ovan. Det finns egentligen ingen begränsning för hur ofta detta kan göras och hur många rak‘at som kan ingå, men vissa av dem är sunnah och specifikt kopplade till de obligatoriska bönerna. En del av dessa är dessutom synnerligen påbjudna att förrätta eftersom de är bekräftade, vilket innebär att profeten – över honom vare Guds frid och välsignelser – sällan eller aldrig avstod från dem. Följande betraktas av de flesta som ingående häri:
• Två rak‘at före fajr.
• Två eller fyra rak‘at före zuhr och två eller fyra rak‘at efter.
• Två rak‘at efter maghrib.
• Två rak‘at efter ‘isha.
Dessutom är det vanligt att förrätta två eller fyra rak‘at före ‘asr och två rak‘at före ‘isha. Nawâfilbönerna förrättas normalt enskilt och i tysthet.
Åminnelser och personliga böner i anslutning till de obligatoriska bönerna
Det är rekommenderat att efter de obligatoriska bönerna göra dhikr, dvs. lovprisa och minnas
Gud, be Honom om förlåtelse och rikta personliga böner till Honom. Det finns ett antal
traditioner angående detta men vanligt är att be om förlåtelse genom att säga astaghfirullâh (jag ber om Guds förlåtelse) minst tre gånger, säga subhânallâh (upphöjd vare Gud), al-hamdulillâh (lovprisad vare Gud) och Allâhu akbar vardera trettiotre gånger samt rikta personliga böner, lovprisningar och tacksägelser på det språk som känns mest bekvämt.